Thursday, March 02, 2006

Beskow och Adami - flosklerna fortsätter

Återigen har massmedias gullgossar poppat upp likt Gubben-i-lådan. Denna gången har både Zanyar och Carlos publicerats på samma dag, vilket säger en hel del om mediamagnaternas prioriteringar. Lynchmobbar har dragit runt i Kristianstad på jakt efter nationalister att misshandla, men det enda som media serverar oss är Carlos och Zanyar, och deras tråkiga vänsteristiska klyschor. Jag börjar bli trött på att bemöta dessa två herrar, men men.

Carlos Rojas Beskow
Vi börjar med Rojas Beskow, vars essä finns här:
http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,727683,00.html

Carlos är den teoretiskt fattigare av de båda Gringoredaktörerna, men samtidigt den mer sympatiska. På gränsen till gulligt är det faktiskt när han avslutar sin essä med orden: Jag älskar Sverige och jag vill det bästa för Sverige. Annars skulle jag flytta och härja någon annanstans. Vi bestämmer över vad vi gör av Sverige genom att bestämma oss för att vara konstruktiva optimister eller destruktiva pessimister. Jag bestämde mig för längesen att vara konstruktiv optimist och sprida kärlek. Det känns fullständigt självklart.

Jag kan inte hålla med Carlos i att hans tidning uppnår det bästa för Sverige, men jag tror honom faktiskt när han förklarar sin kärlek till landet. Nu väntar vi bara med spänning på att Carlos förklarar sin kärlek till de etniska svenskarna och den Västerländska Högkulturen. Vi väntar även med spänning på att Carlos läser lite FP Yockey och Oswald Spengler.

Carlos' språkbruk är fortfarande ren misshandel av ärans och hjältarnas språk, och det han uppnår är att han tar ett högtstående, strukturerat och avancerat språk, som tydligt är ett uttryck för nordiska värderingar (känslokontroll, distans, briljans, förmåga till struktur) och förvandlar det till något som är rörigt, odisciplinerat, nivellerat ("alla pratar som dom vill, krav på briljans är av ondo") och som blandar germanska ord med anglicismer och gutturala lånord. Citat: " I Frankrike dök den här husblatten Nicolas Sarkozy upp direkt och började beefa med förortsungarna och plocka poäng hos femgenerationersparisarna. "

Carlos huvudpoänger i essän är för det första att det som skett i Paris inte kan ske i Sverige, eftersom vi haft en bättre integrationspolitik. Det räcker att titta på de upplopp som snart är månatliga här för att se att han har fel. Ronna är ett särskilt svårt exempel, men ingalunda det enda. Danska Århus är ett närliggande exempel på att Skandinavien inte kommer att bli förskonat. Upploppen i Kristianstad, som förtigits av media men inte av denna blogg,är ett annat exempel på att hatet och viljan att härska på gatorna faktiskt finns bland grupper även här.

Hans andra huvudpoäng är att det nog lugnat ner sig snabbare i Frankrike om inte media blåst upp det, och om inte polis och politiker reagerat som de gjort. Underförstått menar Carlos att polisen skulle låtit dem bränna bilar tills de tröttnat, och att franska media skulle låtit bli att rapportera om den största upploppsvågen sedan '68. Vi tvingas konstatera att även om Rojas Beskow är gullig när han förklarar Sverige sin kärlek, så är han en patologisk försvarare av förorter i alla former, ochkommer aldrig att kunna inse att förortsbor kan göra fel.

Zanyar Adami
Zanyar är den mer teoretiske av de båda, men har en kylig bitterhet i sin attityd som kan kännas tveksam efter att ha läst Rojas. Hans essä handlar om distinktionen svensk/invandrare, som han menar är otidsenlig.

Zanyar inleder med att påstå att två miljoner svenskar har invandrarbakgrund. Detta är ett sällsynt märkligt argument, då han här blandar ihop finnar och danskar, med somalier och thailändare. Att svenskar, danskar och finnar tillhör samma Högkultur, samma Civilisation, innebär att de redan tillhör samma kultur och att de bara flyttat över vissa politiska och geografiska gränser. De flesta som använder begreppet invandrare menar något mer än vad Adami här gör gällande, och de ser därför inte andra skandinaver som invandrare exempelvis. Individer från samma Högkultur assimileras normalt redan under en generation in i varandras länder (och det ska vi för övrigt gå in på mer i en framtida essä om FP Yockey).

Intressant blir det däremot när han fortsätter med att visa att begreppet invandrare är ointressant, just på grund av att det rymmer så olika grupper. Här finns skandinaver som kom som arbetskraftsinvandrare på 60-talet, och här finns senare utom-europeiska grupper. Här finns olika religioner, medlemmar av olika Civilisationer, olika klasser och olika fysiska typer. Här håller jag med Zanyar, invandrare är egentligen ett rätt värdelöst begrepp.

Därefter försöker Zanyar emellertid dekonstruera svenskheten och svenskarna, och påstår att likväl som det inte finns invandrare så finns det inga svenskar. Anledningen till detta är att det är så svårt för vanliga svenskar att definiera vad som är svenskt. Detta visar att Zanyar inte förstått svenskheten, då det finns en hel del som är svenskt. Då menar jag inte ytliga fenomen som midsommarstångar eller dokusåpor, utan djupare liggande värderingar och attityder, som midsommarstångar på sin höjd kan vara historiska uttryck för.

Vad är då svenskt? För det första kan vi notera en viss distans till känslouttryck. En traditionell svensk ser/såg självkontroll som ett positivt ideal, och var måttfull och "lagom". En sådan svensk skrek inte andra människor i ansiktet under diskussioner, och skrek heller inte högt på begravningar. Karolinen som utan knot genomled alla kval, för att stupa i främmande land utan gnäll är ett annat uttryck för denna självdisciplin. Även om denna norm kan brytas tillfälligt under fylla, religiös extas och ungdomen, är det inte desto mindre en permanent del av vad som är svenskt.

Svensken är även snäll. Det yttrar sig i hans känslor för djur, hans stora u-landsbistånd, och idealistisk politik av alla slag (som i många fall är rent självdestruktiv), och hans oförmåga att förstå de klanistiska och gruppegoistiska politiska traditioner som präglar exempelvis Mellanöstern.

Det finns även en individualism i det svenska, som exempelvis yttrat sig i arbetsmoralen ("göra rätt för sig", "inte ligga samhället till last"), protestantismen, de många uppfinnarna, och skumma subkulturer.

Så nog finns det både svenskhet och svenskar, även om det inte ligger på den ytliga nivån utan på en djupare nivå. Faktum är att ett tips när man vill utforska vad som är svenskt, är att börja med språket. Vilka ord är särskilt svenska, och inte lika centrala i andra språk. Snäll och lagom kommer att vara två sådana ord. Språket är på sätt och vis själens spegel, och det är det som stör mig så när Carlos försöker förändra det.

Zanyars essä kan läsas här:
http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_10988802.asp

0 Comments:

Post a Comment

<< Home